Pyssel och knåp: Baudelaire om vin (samt lite gammelmanskverulans om humanistisk forskning)

Den ensammes vin

Den lättfotade kvinnans fala blick
som glimtar till likt strålens vita glans
som Månen lät med vågorna i dans,
när loj och skön hon ner i badet gick.

De sista slantarna i spelarns börs,
en lysten kyss av magra Annelie,
en lugnande orolig melodi,
lik skrik av smärta som i fjärran hörs.

Allt det är intet, djupa, runda glas,
mot den balsam, den trösterika grace
du bjuder för den fromme skaldens törst.

Du gjuter hopp åt honom, ungdom, liv
— och högmod, rännstenens prerogativ
som gör oss lika gudar: vackrast, störst.

*

De älskandes vin

Hur bländande rymdens flyglar!
utan betsel, sporrar och tyglar
till häst över vinets hav
mot gudomlig himlakonkav,

likt två änglar med vita stövletter,
som en yrande feber ansätter,
vi i aftonblå glans sätter av
för en hägring vid regnbågens nav!

På kanten så lätt balanserande
av en tänkande virvelvind,
hon och jag, men skabröst revolverande,

simmar vi kind emot kind
utan fruktan och utan bevis
emot drömmarnas paradis!

*

Översättningar, citat; skriv något eget istället, något djupt eller radikalt, muttras det i kulisserna. Nej, pyssel och knåp hör sommaren till, inte djupa tankar. På sin höjd en eller annan kritisk eller filologisk anmärkning.*

Poesiöversättning i bundna former är mycket en fråga om pyssel och knåp, då det handlar om att pressa in ett bestämt semantiskt innehåll i en motsträvig form med minimal urarmning av den poetiska halten. Ju motsträvigare former, desto större tendens till urarmning. Liksom vissa grekiska versmått, t.ex. den s.k. hagesichorén med dubbel choriambisk expansion, hör sonetten, kanske den rimmade versen överhuvudtaget, till de former som är svåra att återge på poetiskt tillfredställande svenska. I fråga om Baudelaire (ovan) blir det högsta man kan sträva efter kanske ett slags mondän elegans, som kan fånga vissa nyanser av originalet. Däremot blir Baudelaires patos- och allvarstyngda profetiska djup och kyrkofaderliga retorik nästan ofrånkomligen parodisk på rimmad svenska.

*
  
Le Vin du solitaire

Le regard singulier d’une femme galante
Qui se glisse vers nous comme le rayon blanc
Que la lune onduleuse envoie au lac tremblant,
Quand elle y veut baigner sa beauté nonchalante;

Le dernier sac d’écus dans les doigts d’un joueur;
Un baiser libertin de la maigre Adeline;
Les sons d’une musique énervante et câline,
Semblable au cri lointain de l’humaine douleur,

Tout cela ne vaut pas, ô bouteille profonde,
Les baumes pénétrants que ta panse féconde
Garde au coeur altéré du poète pieux;

Tu lui verses l’espoir, la jeunesse et la vie,
— Et l’orgueil, ce trésor de toute gueuserie,
Qui nous rend triomphants et semblables aux Dieux!

http://fleursdumal.org/poem/195

*

Le Vin des amants

Aujourd’hui l’espace est splendide!
Sans mors, sans éperons, sans bride,
Partons à cheval sur le vin
Pour un ciel féerique et divin!

Comme deux anges que torture
Une implacable calenture
Dans le bleu cristal du matin
Suivons le mirage lointain!

Mollement balancés sur l’aile   
Du tourbillon intelligent,  
Dans un délire parallèle, 

Ma soeur, côte à côte nageant,     
Nous fuirons sans repos ni trêves
Vers le paradis de mes rêves!

http://fleursdumal.org/poem/196

 

*Vilken guldålder det var (som Svante Nordin nyligen påpekade) när humanister ägnade sig åt att skriva böcker och artiklar vars titlar innehöll ord som Bemerkungen, Notae, Anmärkningar. Oförmätna men konkreta argument om handfasta sakförhållanden, snarare än svepande, abstrakt, metafysisk lerfotsretorik om Verk, Författarskap, Struktur, etc. Jfr Nietzsche (Mänskligt-alltförmänskligt I, aforism nr 3, s. 22-23):

Värdet av anspråkslösa sanningar. — Det är ett kännetecken på en högre kultur att värdera små anspråkslösa sanningar, som man kommit fram till med sträng metodik, högre än de bländande och lyckliggörande villfarelser som härrör från metafysiska tidsåldrar och människor. De förstnämnda hälsas till en början med rent hån, som vore det här inte ens likvärda företeelser som stod emot varann: så blygsamma, glanslösa, nyktra, ja skenbart nedstämmande tycks de förra, så sköna, prunkande, berusande, ja rentav saliggörande de senare. Men det mödosamt tillkämpade, säkra, beständiga och därför för all vidare forskning alltjämt fruktbara är likafullt det högre; att hålla sig till det är manligt och vittnar om tapperhet, blygsamhet, återhållsamhet.