Sapfo fragment 58

. . .
[                                                                              ] hata (?)                     5
[                                                                      ] jag lärde (?)

[                                                                                       ]
[                                                                                      ]

[                                                                      ] ditt namn (?)
[                                        ] framsteg som görs med munnen (?)                  10

[                                       ] violdoftande musors gåvor, flickor
[                              ] högtonande lyrsträngen som älskar sången.

[                                 ] min hy fordom men ålderdomen
[                                           ] håret, det en gång svarta.

Och tung har min håg blivit, mina ben mig ej längre stödjer.   15
De som lät mig förr snabb som en ung hjort uti dansen träda.

Jag suckar därför ej sällan men vad kan jag göra åt det?
För människor är omöjligt att undvika att bli gammal.

Det sägs att en gång Eos den rosfingrade bar Tithonos
till yttersta gränstrakterna av världen, av kärlek driven.           20

Ung var han och skön därtill, men likväl honom ålderdomen
den grå kom ifatt efter en tid trots en odödlig maka.

[                                                                  ] anser
[                                                                  ] må följa.

Själv älskar jag ung yppighet* [            ] och för mig så är den                 25
kärleken som solljuset och dess lysande skönhets strålglans.**

*

Vid en ansats till papperssortering hemmavid stötte jag på en utskrift av Den Nya Dikten av Sapfo som dök upp häromåret. Den avhandlades förtjänstfullt av Malte Persson; han publicerade två översättningar, en ordagrann och en metrisk, därtill en kommentar, med utgångspunkt från den kommenterade grekiska text som föreligger på aoidoi.org (pdf här). Sture Linnér kommenterade entusiastiskt och gav en prosaöversättning i SvD, och det har också publicerats en översättning i DN 22/7 2005, vilken återges här [samt en i Aorta nr 19 – se kommentarer nedan][samt ytterligare en (två) här].

Låt mig, för att rättfärdiga min egen översättning ovan, problematisera saken en aning, låt vara glädjedödande pedantiskt.

För det första är denna dikt inte alldeles ”ny”, utan förelåg i fragmentarisk version utgiven i den grekiska standardutgåvan av Sapfo av Lobel och Page, som fragment nr 58.

För det andra är de första fyra versraderna i den ”nya” dikten, här nr 11–14, endast bevarade till hälften: de förra hälfterna är inte författade av Sapfo, utan konjicerade av Martin L. West, i TLS 5334, 24 juni 2005.

För det tredje har dikten i nämnda utgåva av Lobel och Page minst tjugosex rader, som vi kan se i översättningen ovan, och utgivarna lämnar öppet för att det ursprungligen kan ha varit fler, då inledningen helt har gått förlorad. Den ”nya” versionen däremot presenteras som en fullständig dikt med tolv rader (ovan markerade med fet stil).

West argumenterar för att det nya papyrusfyndet återger dessa tolv rader som en fullständig dikt, medan det i det tidigare funna papyret var oklart var en dikt började och en annan slutade. Jag ska avhålla mig från att förkunna en definitiv åsikt i saken tills dess jag har sett papyrerna med egna ögon [gjort: West har rätt – se kommentarer], men vill dock hävda att diktens slut så som det presenteras av Lobel–Page är ganska välfunnet (de sista två raderna återfinns för övrigt inte endast på ett papyrus utan också i ett citat av vår vän Athenaios). I de två förlorade raderna (23–24) kunde det ha stått någonting i stil med ”vissa anser att ålderdomen har sina fördelar etc.”.***

I ett inlägg på Mary Beards blogg kommenterade nyligen signaturen ”Richard” sakkunnigt om frågan, inklusive följande:

There are also some scholars who believe that the two papyri preserve different versions of the poem: one longer (Sappho’s poem, preserved on the papyrus from the “collected edition”) and one shorter (a shorter adaptation, preserved on the new, earlier papyrus). This is much more likely than the idea that the poem is not by Sappho at all (but personally I don’t believe in this theory either: I think that the poem was the same on both papyri).

Ang. min översättning: Jag har försökt återge det ursprungliga versmåttet med svensk tryckaccentrytm, trots att det som Malte påpekar lämpar sig rätt illa därför. Så betrakta gärna det hela som skrivövning och filologisk lek, snarare än allvarligt syftande konst. Den grekiska texten:

 

[                                                                        ]
[                                                           ] δα[      ]

[                                                                  ]
[                                                                   ]α

[                                            στ]ύγοισα[    ]                             5
[                                           δ]ιδάχθην

[                        ]χυ θ[  ]οι[ ]αλλ[       ]ύταν
[                                 ]χθο[ ]ατί[     ]εισα

[                             ]μένα ταν[    ώ]νυμόν σε
[                                  ]νι θῆται στ[ύ]μα[τι] πρόκοψιν                10

[                           ἰ]οκ[ό]λπων κάλα δῶρα παῖδες
[                       ]ν φιλάοιδον λιγύραν χελύνναν

[                       ] ποτ’ [ἔ]οντα χρόα γῆρας ἤδη
[                          ἐγ]ένοντο τρίχες ἐκ μελαίναν

βάρυς δέ μ’ ὀ [θ]ῦμος πεπόηται, γόνα δ’ [ο]ὐ φέροισι        15
τὰ δή ποτα λαίψηρ’ ἔον ὄρχησθ’ ἴσα νεβρίοισιν

τάδε στεναχίσδω θαμέως· ἀλλὰ τί κεν ποείην;
ἀγήραον ἄνθρωπον ἔοντ’ οὐ δύνατον γένεσθαι.

καὶ γάρ π[ο]τα Τίθωνον ἔφαντο βροδόπαχυν Αὔων
ἔρωι φ[      ]εῖσαν βάμεν’ εἰς ἔσχατα γᾶς φέροισα[ν      20

ἔοντα [κ]άλον καὶ νέον, ἀλλ’ αὖτον ὔμως ἔμαρψε
χρόνωι πόλιον γῆρας, ἔχοντ’ ἀθανάταν ἄκοιτιν.

[                                             ]ιμέναν νομίσδει
[                                                ]αις ὀπάσδοι

ἔγω δὲ φίλημμ’ ἀβροσύναν [    ] τοῦτο καί μοι                            25
τὸ λάμπρον ἔρος τὠελίω καὶ τὸ κάλον λέλογχε.

 

*Adjekivet ἁβρός (substantiverat ἁβρότης, ἁβροσύνη) har i senare inklusive modern grekiska kommit att betyda ”elegant”, ”lyxig”, ”dandy”. I den arkaiska poetiska traditionen är det förutom med rikedom, ståt och lyx (alltid i en positiv, aldrig i en nedlåtande  betydelse) även starkt förknippat med sensualism och kroppslighet: ”yppighet” är den bästa översättningen. Det förknippas mycket ofta med unga flickors (och ibland pojkars) skönhet, t.ex. Hesiodos, fragment 339, Sapfo fr. 44.7, 140a, Alkaios fr. 42.8, Aiskylos fr. 313, Anakreon, fr. 2.

**Ordagrant: ”och för mig har denna kärlek fått på sin lott det sköna och det lysande hos solen”.

***Om man vill vara den som är den kunde man ju misstänka att de två sista stroferna redigerats bort på grund av det opassande i att en gammal gumma (till skillnad från en gammal gubbe) intresserar sig för ”ung yppighet”. Något för Germaine Greer att tänka på, som sägs ha förnekat att denna dikt skulle vara genuin.