Säsong i underjorden

Med anledning av junivädret och dies ominosa.

Hymni anonymi ed. Heitsch, GDK: Descensus ad inferos

[                                  ] allting ser
[                               ] utan skräck
[                         ] efter att ha sagt
[                      ] skrattar lyckligt åt
[                        ] kom till din port
[                               ] som var låst
[                                    ] lider jag
[                   ] kom jag till dig glad
[                                  ] jag kom
[                           ] om du vill igen
skall jag låsa portens reglar strax.

Och när han då hade klagat så
kom det upp med hjälp av gudens makt
missdådare genast från fjärran trakt
Ifrån ovan styrda de rörde sig
ut [                         ] porten så
till [                     ] slaveri bestämd
                   . . .
        [sju verser saknas]
                   . . .
längs med stigens vindlande gång [      ]
såg en plats som ingen [                     ]
Han var rädd, och skräcken band hans ben
Överallt låg kroppar längs hans väg
Där var hundar runt dessa lik i mängd
De var komna dit för att få ett mål
Men av mödor djärvt han hjärtat bar
Och han vadade vidare, skräcken glömd
enär vägen gick i en klyfta där
Och när han passerat ett bistert land
så kom han till sist till den Fula Strand
Och han satte sig där på en sten, när han
först hår från ett lik vid ett vassrör fäst
sedan tagit ett agn och på kroken satt
och han släpper det ner i det mörka djup
Men han drar det simmande håret upp
Och när ingenting där han fånga kan
i hjärtat [                                   ]
Ty gapande sträckte sig runt omkring
en slätt full av lik som en ond död mött,
ja av halshuggna, korsfästa kroppar full
På marken stod kroppar av sorgligt slag
vilkas strupar just hade skurits upp
Och på pålar spetsade hängde lik
som troféer åt bitterhetens lott
Och furier skrattade åt det sätt
dessa lik mött döden, bekransade
Och luften stank utav levrat blod
Men han sin huttrande kropp drog fram
och beklagade ny[                       ]
det vita kidet [                           ]
och åter bölade [                         ]
och han sade [                            ]
mig naken, varför [                     ]
bedrog mig, varför [                    ]
ditt yppiga leverne [                    ]
och fattigdom galla [                    ]
en annan du närmade [                ]
och när han då hade klagat [så]
kom ett litet lamm inifrån [          ]
under jorden ropar på dig [       ]
i djupet rak[                             ]
så hör mig [                              ]
att ej ditt ljus [                         ]
och utan fruktan [                    ]
                   . . .

*

Dagens grekiska dikt skrevs ned på ett papyrus någon gång på hundratalet e.Kr.; den anonyme poeten torde vara samtida eller inte mycket äldre. Den grekiska texten återfinns i Heitsch, GDK vol. 1 under rubriken ”hymni anonymi” och med titeln Descensus ad inferos (”Nedstigning till underjorden”). Det rör sig ingalunda om en hymn, utan en episk dikt komponerad i ett lyriskt versmått populärt bland grekiska diktare i den romerska kejsartiden: den ”anapestiska dimetern med jambiskt slut” (Wifstrand, Grekisk metrik s. 86), även kallad cholanapest, mesomedeus eller apokroton (West, Greek Metre s. 172–73): ⏑ ⏑ — ⏑ ⏑ — ⏑ ⏑ — ⏑ —. Jag har behandlat den lite friare än man ursprungligen tillät sig, och medger kontraktion av samtliga dubbelbreve.

Frossandet i detaljer av död och lidande påminner om den romerska silverålderns poeter: Senecas dramer och kanske i synnerhet Lucanus, som har beskrivit en nedstigning till underjorden i liknande termer. Man kan även jämföra den frejdiga och hjärtlösa cynismen hos en Petronius, och lite senare en Apuleius eller en Lukianos (som ofta skildrar Hades i sina dialoger) – då hjälten här tycks stiga ner i underjorden med det föga heroiska ärendet att gräla på sin döda flickvän. Genren Nedstigning i Underjorden för Ovärdigt Ändamål har också anor i komedihistorien: Aristofanes Grodorna, där Dionysos beger sig till Hades för att hämta hem sin favoritpoet, Euripides.

Den litterära kvalitén når inte upp till nämnda diktares nivå, men fragmentet har en naiv charm och erbjuder en intressant och jag tror unik genresyntes. Den episka Nedstigningen till Underjorden är känd från exempelvis Homeros, Vergilius och Lucanus; den idylliska eller elegiska missnöjde älskaren finner vi hos exempelvis Theokritos (t.ex. här), Catullus och Propertius. Föreliggande episk-elegiska syntes är om inte genialisk så åtminstone gränsöverskridande. (Som en besläktad sentida kunde man kanske nämna denna elegi.)

Man vet inte varför hjälten först sätter sig och fiskar i floden Styx. Kan han med en fisk därifrån kanske vinna någon fördel, t.ex. locka till sig den skugga han vill träffa?

*

Christoph Meckel, ”Hekate”

Men de mäktiga jagade honom över jorden
och kastade stenar på honom, så han flydde till skuggorna.
Och såsom havet tar emot floderna
tog honom dunklet emot mellan snö och vassruggar;
skum för munnen, gick han
åstad till Hekates kammare i de rykande skuggor
och där välkomnade honom de trogna hundarna
vilka ruvar tigande i tungsinne och dunkelt saktmod;
mörkare ständigt och kallare för varje steg
bereder honom mörkret frusen lisa;
endast Hekates tänder lyser
när hon över dammen från mossa och fiskbuk
vandrar vid sina älvar, rolös i dunklet
vilket idisslar sin tunga gröna rök.
Skimrande av nattskattans gift och av irrbloss
framträder vandrarens öga mellan nässlorna
vid vattnet och hälsar honom välkommen; i denna natt
när de mäktiga ropar, ligger han där han förblivit
liv mot liv med de frusna hundarna,
mörkret har flätat hans fötter samman,
hans huvud hänger i vattnet och gäddornas käftar
rör honom mjukt i det dunkla flödet.

Ur diktsamlingen Bei Lebzeiten zu singen (s. 68)