Aioliska daktyler: Alkaios och Theokritos

Ur Albert Wifstrand, Grekisk metrik, s. 69:

Hos Sapfo och Alkaios och någon gång hos andra diktare träffar man på verser med dominerande daktylisk rytm och tvåstavig basis (hos attikerna även ⏑ ⏑ ⏑ i basen). Daktylernas bicipita äro hos lesbierna alltid tvåstaviga.

a. Tetrameter med kretiskt slut, x x  -  ⏑ ⏑  -  ⏑ ⏑ -  ⏑ -. Sapfo fr. 137 Diehl [fr. 130 Lobel—Page]

Ἔρος δηὖτέ μ’ ὀ λυσιμέλης δόνει

[...]

b. Pentameter med kretiskt slut, x x  -  ⏑ ⏑ -  ⏑ ⏑ -  ⏑ ⏑ -  ⏑ -. Sof. Ant. 979, med ⏑ ⏑ ⏑ i basen

κατὰ δὲ τακόμενοι μέλεοι μελέαν πάθαν

Samma vers användes stichiskt i Theokritos 29.

Enligt Martin West, Greek Metre, s. 30—32, är dessa verser att betrakta som expanderade glykonéer.

 

Alkaios, fragment 38A

Drick, [berusa dig,] o Melanippos, med mig. [Tror du]
att när över den virvlande Acherons [vågor du]
en gång stigit skall [åter] den heliga solens ljus
skåda? Rikta du inte ditt sinne mot stora ting.
Även Sisyfos, konungen, Aiolos’ son [           ]
mest av män med sin tanke [                     ]
Men likväl, så förslagen han var, honom ödet [två]
gånger lät över Acheron fara [                    ]
Och åt honom en möda Kroniden [              ]
svarta jorden. Nej låt du ej detta [              ]
[    ] när unga vi är om ock någonsin [           ]
[   ] vad lidande än utav detta [                   ]
[    ] Nordan mot[                                ] (Möjligen början på en ny dikt)

 

πῶνε [ -  ⏑ ⏑  -  ] Μελάνιππ’ ἄμ’ ἔμοι. τί [ -  ]
†ὄταμε[ . . . ] διννάεντ’† Ἀχέροντα μέγ[ -  ⏑  -  ]
ζάβαι[ς ἀ]ελίω κόθαρον φάος [ -  ⏑  -  ]
ὄψεσθ’, ἀλλ’ ἄγι μὴ μεγάλων ἐπ[ ⏑  -  ⏑  -  ]
καὶ γὰρ Σίσυφος Αἰολίδαις βασίλευς [ ⏑  -  ]
ἄνδρων πλεῖστα νοησάμενος [ ⏑ ⏑  -  ⏑  - ]
ἀλλὰ καὶ πολύιδρις ἔων ὐπὰ κᾶρι [ - ]
διννάεντ’ Ἀχέροντ’ ἐπέραισε, μ[ ⏑  -  ⏑  - ]
α]ὔτωι μόχθον ἔχην Κρονίδαις βα[ ⏑  -  ⏑ - ]
μελαίνας χθόνος. ἀλλ’ ἄγι μὴ τα[ -  ⏑  - ]
[ x ]ταβάσομεν αἴ ποτα κἄλλοτα[ -  ⏑  - ]
[ x ]ην ὄττινα τῶνδε πάθην τα[ ⏑ -  ⏑ - ]
[ x  x  -  ἄνε]μος βορίαις ἐπι[ -  ⏑  -  ]

 

Alkaios, fragment 366

Vinet, o kära gosse, och sanningen

οἶνος, ὦ φίλε παῖ, καὶ ἀλάθεα

(ed. Lobel—Page)

 

 

 Theokritos 29 (övers. Erland Lagerlöf)

”Vin och sanning”, så brukar det heta, du älskade;
därför höves det oss, när vi dricka, uppriktighet.
Själv jag yppa nu skall vad i djupet av hjärtat bor.
Ej av hela din själ du försöker att älska mig,
ack, visst ej, ty en hälft blott av livet mig återstår,
som din skönhet mig ger, men den andra förlorad är;
och när endast du vill, är mitt liv som de saligas,
men när icke du vill, jag i djupaste mörker går.
Säg hur likar det sig att sin älskare plåga så?
Om blott du, som är ung, ville lyda en äldres råd,
vunne själv du därpå, och berömma du skulle mig.
Bygg ett endaste näste och blott i ett enda träd,
dit den farliga ormen ej mäktar att smyga sig!
Nu du tager idag till din boning en annan gren
och en annan i mor’n, och du hoppar från kvist till kvist;
och om någon som ser dig berömmer ditt ansikte,
genast blir du till den som bekant över trenne år,
men tre dagar allen har du känt den dig älskat först.
Av högfärdiga visst har du lärt dig att göra så.
Välj dock, medan du får, att ha alltid din like kär,
ty om detta du gör skall du vinna ett ädelt namn
uti staden, och ej blir dig Eros en oblid gud,
han, som människors håg utan möda betvinga kan
och mig gjorde så vek, som tillförne var hård som järn.
Men jag beder dig nu vid din tjusande mun, betänk,
att i fjol var du yngre ännu än i denna dag,
och att gamla vi bli i en vändning och skrynkliga,
och att ungdomen sen är omöjligt att återfå;
ty på skuldrorna sina han äger ett vingepar,
och för sena vi äro att gripa den vingade.
Detta måste du tänka uppå och bli mildare
och mig älska igen utan svek, som jag älskar dig,
att när kinderna dina sin manliga prydnad få,
vi må bli för varann Achilleiska vänner två.
Men om detta du ger åt de irrande vindarna,
hemligt tänkande så: ”varför plågar du mig, din narr?”
vet: fast nu jag åt dig ville gyllene äpplena
hämta eller ock skuggornas väktare Kerberos,
då jag sökte ej mer, om du också mig kallade,
dörren upp till ditt hus, efter slutade kärlekskval.

 

Οἶνος, ὦ φίλε παῖ, λέγεται, καὶ ἀλάθεα·
κἄμμε χρὴ μεθύοντας ἀλάθεας ἔμμεναι.
κἄγω μὲν τὰ φρένων ἐρέω κέατ’ ἐν μύχῳ·
οὐκ ὄλας φιλέην μ’ ἐθέλησθ’ ἀπὺ καρδίας.
γινώσκω· τὸ γὰρ αἴμισυ τὰς ζοΐας ἔχω
ζὰ τὰν σὰν ἰδέαν, τὸ δὲ λοῖπον ἀπώλετο·
κὤταν μὲν σὺ θέλῃς, μακάρεσσιν ἴσαν ἄγω
ἀμέραν· ὄτα δ’ οὐκ ἐθέλῃς σύ, μάλ’ ἐν σκότῳ.
πῶς ταῦτ’ ἄρμενα, τὸν φιλέοντ’ ὀνίαις δίδων;
ἀλλ’ αἴ μοί τι πίθοιο νέος προγενεστέρῳ,
τῷ κε λώιον αὖτος ἔχων ἔμ’ ἐπαινέσαις.
πόησαι καλίαν μίαν ἐνν ἔνι δενδρίῳ,
ὄππυι μηδὲν ἀπίξεται ἄγριον ὄρπετον.
νῦν δὲ τῶδε μὲν ἄματος ἄλλον ἔχῃς κλάδον,
ἄλλον δ’ αὔριον, ἐξ ἀτέρω δ’ ἄτερον μάτης·
καἰ μέν σευ τὸ κάλον τις ἴδων ῤέθος αἰνέσαι,
τῷ δ’ εὖθυς πλέον ἢ τριέτης ἐγένευ φίλος,
τὸν πρῶτον δὲ φίλεντα τρίταιον ἐθήκαο.
†ἄνδρων τὼν ὐπερανορέων δοκέης πνέην·
φίλη δ’, ἆς κε ζόης, τὸν ὔμοιον ἔχην ἄει.† 
αἰ γὰρ ὦδε πόῃς, ἄγαθος μὲν ἀκούσεαι
ἐξ ἄστων· ὀ δέ τοί κ’ Ἔρος οὐ χαλέπως ἔχοι,
ὂς ἄνδρων φρένας εὐμαρέως ὐπαδάμναται
κἄμε μόλθακον ἐξ ἐπόησε σιδαρίω.
ἀλλὰ πὲρρ ἀπάλω στύματός σε πεδέρχομαι
ὀμνάσθην ὄτι πέρρυσιν ἦσθα νεώτερος,
κὤτι γηράλεοι πέλομεν πρὶν ἀπύπτυσαι
καὶ ῤύσσοι, νεότατα δ’ ἔχην παλινάγρετον
οὐκ ἔστι· πτέρυγας γὰρ ἐπωμαδίαις φόρει,
κἄμμες βαρδύτεροι τὰ ποτήμενα συλλάβην.
ταῦτα χρή σε νόεντα πέλην ποτιμώτερον
καί μοι τὠραμένῳ συνέραν ἀδόλως σέθεν,
ὄππως, ἄνικα τὰν γένυν ἀνδρεΐαν ἔχῃς,
ἀλλάλοισι πελώμεθ’ Ἀχιλλέιοι φίλοι.
αἰ δὲ ταῦτα φέρην ἀνέμοισιν ἐπιτρέπῃς,
ἐν θύμῳ δὲ λέγῃς τί με, δαιμόνι’, ἐννόχλης;
νῦν μὲν κἀπὶ τὰ χρύσια μᾶλ’ ἔνεκεν σέθεν
βαίην καὶ φύλακον νεκύων πεδὰ Κέρβερον,
τότα δ’ οὐδὲ κάλεντος ἐπ’ αὐλεΐαις θύραις
προμόλοιμί κε, παυσάμενος χαλέπω πόθω.

(ed. Gow)

 

Aeolica