Jag har ju återvänt till den där gamla indianboken, Antikt ideal, på sistone. Så här skriver Ekelund om Nietzsche i essän ”Platen och Nietzsche”; det kunde vara lämpligt att citera med anledning av den nya svenska Zarathustraöversättningen (Antikt ideal s. 192—93):

Nietzsche hyste utan tvifvel ett stort intresse för lyriken. Låt vara ofta nog ett indignationsintresse! Hvar kunde han också finna ett frodigare fält för dekadent-psykologisk blomsterplockning än i lyriken! Men i grunden låg honom sjukan djupt i det egna blodet. Under så godt som hela sitt lif producerar han tidvis lyrik, Zarathustra-verket är till ej ringa del att beteckna som lyrik och låter sig mycket lämpligt jämföra med Gamla testamentets poetiska skrifter och Pindaros. Hans sista utvecklingsfas har en dityrambisk-lyrisk karaktär. Hans betraktelser öfver verskonsten visa ett djupt förakt för den sorts jollrande vislyrik, som af Heine kallats till lif i Tyskland. Ett senare omslag i fråga om Heine står vid yttersta gränsen af vansinnet och är sannolikt framkalladt af hans patologiska förgudande af Frankrike, där som bekant Heine alltid haft högsta kurs. Rimmet förkastar han såsom en flackhet och ett gyckel, stridande mot sakens allvar. Tysklands nya poetiska uppblomstrande tog sin början ungefär vid tiden för hans egen katastrof. Det är ej tal om annat än att det lefver i mycket av denna diktning en stark fläkt ifrån hans ande.

*

Heinrich Heine: 

Nej svär ej alls, nej kyss mig blott —
en kvinnas ed är löftesbrott!
Hur ljuvt ditt ord än klinga må,
din kyss är ljuvare ändå.
Den stannar kvar på mun och kind,
men ordet, det är bara vind.

Jo svär — det hör ditt väsen till!
Jag tror dig blint, tror vad du vill.
Jag sjunker i din famn och tror
att intet svek inom dig bor,
men att du älskar mig, min vän,
till domedag — och längre än.

*

Originalet från Wikisource:

O schwöre nicht und küsse nur,
Ich glaube keinem Weiberschwur!
Dein Wort ist süß, doch süßer ist
Der Kuß, den ich dir abgeküßt;
Den hab’ ich, und dran glaub’ ich auch,
Das Wort ist eitel Dunst und Hauch.

O schwöre, Liebchen, immerfort,
Ich glaube dir auf’s bloße Wort!
An deinen Busen sink’ ich hin,
Und glaube, daß ich selig bin;
Ich glaube, Liebchen, ewiglich,
Und noch viel länger, liebst du mich.

*

Översättaren är den finlandssvenske skalden Hjalmar Procopé, som hade många strängar på sin lyra.

http://sv.wikisource.org/wiki/Jag_tar_en_sup

Nietzsche om filologi

Rimmad vers: Celan som Rilke: Artemis pil

Skriv ett svar