Språkmaterialism II

Den här enstörarbloggen strävar till vardags enligt det aristokratiskt-autistiska mottot ”never explain, never apologize”. På latin blir det kanske ne explanare neve excusare.

Men som uppmärksamma läsare har noterat slumrar i djupet ett mot detta stridande människovänligt drag, vilket ibland tvingas upp till ytan; ett som vill reda ut missförstånd och begreppsförvirring, som strävar efter förståelse och konsensus, som vill — förklara. Så tvingas man ner från elfenbenstornets kalla klara höjder och intresselösa utsikt för att ta gossen vid handen — som en paid-agogós, en slav som leder barnet till skolan.

Då jag inte vill anses beskäftig av naturen ska jag understryka att denna transmutation i regel är reaktionen på läsningen av något, antingen auktoritativt-dumt eller vänligt-vetgirigt; det senare förstås sällsyntare, liksom hos mig människovänligheten relativt det giftmättade högmodet. Aktualitet är inte på dagordningen.

*

Tidigare lekte jag lite skälmaktigt med begreppet språkmaterialism,* försökte valhänt förföra det och göra det till mitt. Sat sapienti, tänkte jag mig det outtalade skämtet, dvs. att det i själva verket inte finns något mer idealistiskt än ”språkmaterialismen” så som den har torgförts, nämligen som mer eller mindre identisk med dekonstruktivismen eller poststrukturalismen, ja kort sagt än hela den gamla mögliga sextitalssoppa vi serveras med jämna mellanrum som Sveriges nya litterära haute cuisine.

Det förhåller sig nämligen så banalt materialistiskt, prosaiskt och gammalmodigt-lantligt, som att språket går att använda. På mångahanda sätt. Det jordiska språket är ett verktyg, en uppsättning materiella (ironiskt) symboler, meningsbärande audiell och visuell struktur, taktil struktur, som fungerar hyfsat, ibland utmärkt för sitt ändamål, så utmärkt eller hyfsat som den ene förmår uttrycka det, den andre förmår förstå det, eller missförstå det. Det är inte idealistiskt och inte mystiskt, inte mer än man vill göra det. De meningsskapande processerna kan vara invecklade, inte minst ifråga om poetisk och fiktiv-litterär kommunikation — där för övrigt missförståndet ofta kan vara det mest fruktbara, vilket filologerna har nöjet att erfara och utreda — men är likväl funktionella, vilket vi vet genom erfarenhet från vardagslivet och umgänge med muserna.

Den som säger ”man kan inte använda språket” menar alltså förmodligen ”jag kan inte använda språket”. Om man inte kan göra någonting är det ju alltid frestande för självkänslan att tro att ingen kan göra det. Här blir också, liksom i fråga om varje konsensussträvande dogmatik, i andra och tredje generationen den huvudsakliga, självgenererande drivkraften att ge verktyg åt de ambitiösa epigonerna, klättrarna, som ska finna att det enda de nu på arenan behöver behärska är den ressentimentsteologiska jargongen — den som alltså inte längre är språk (som ju inte kan användas) utan heligt metaspråk där godkända metafysiska och estetiska sanningar åter låter sig fastslås med sedvanligt predikativt förfarande:

Texten drivs mot sin egen destruktion och lyckas dra med sig storheter som ”Författaren”, ”Subjektet”, ”Sanningen” och ”Idealismen” i fallet; i alla fall nästan — också här brister den enkelriktade rörelsen och faller ut i ett prismatiskt antal variationer och alternativ.

*

Ett för framtida litteraturhistoriker måhända roande spektakel. At the time, —.

Den som idag vill sätta sig in i de teoretiska principerna för meningsskapande, förståelse och annan språkspelsmekanik — och tro mig, i de nejderna är muserna lika fjärran som den galliska esprin — rekommenderas i första instans Strawson:

But suppose we began instead by concerning ourselves with the basic types of matter of our discourse and with the basic types of situation which we articulate in speech, reflecting, as we have earlier been doing, on the basic features of man’s situation in the world—which is, au fond, the same thing as reflecting on the basic features of his (our) conceptual scheme—reflecting that he is an acting, perceiving, corporeal being in a spatio-temporal world of other corporeal beings, including other men, all liable to change and mutual interactions, we may readily conceive that the basic categories in terms of which he thinks about his world will have a certain character; and that this will be reflected in the basic semantic types of element which will figure in his discourse and in the basic types of semantically significant combination of which they will be there susceptible. Nothing is said at this level about the actual linguistic forms, the grammatical structures, by means of which these combinations are represented, or in which they are, as we say, realized, in any actual natural language. But the hope will be that by identifying the forms in which the necessary combinations are in fact realized in a given language (or range of languages), we shall take at least the first steps towards the explanations which we are seeking; and we should not be surprised to find that the structures or forms we discover are more various than, though they include, simple predication, truth-functional composition, and the restricted styles of quantification recognized in standard logic.

Another result we may not unreasonably hope for is that of coming to appreciate how part of the general grammatical structure which is abstracted in the logic of simple predication and quantification lends itself to application in more and more sophisticated types of discourse and of thought, so that we finally see logic itself, and the purely formal concepts of individual, property, relation, and identity as emerging in their unlimited generality as a result of progressive analogically extended application of certain features of the structure of basic utterances, i.e. of the sentences which relate to the basic types of subject-matter.

I have developed some of these thoughts a little way in a short book called Subject and Predicate in Logic and Grammar—particularly (as regards the first of the points just made) in what I there say about ‘perspicuous grammars’, as I call them; and (as regards the second) in what I there say about the generalization of the subject–predicate relation.

Ur P. F. Strawson, Analysis and Metaphysics, Oxford 1992, s. 106–7

More of the same (16 dec. 2008):

No-one doubts that other information than what is encoded in the speech forms enters into comprehension, and therefore into translation; a decoded speech stimulus is indeterminate (vague or ambiguous) until enriched and disambiguated with the help of context in the inferential phase. Let us call what can be decoded with a basic grammar and lexicon — from word categories, case marking, word-order, and so on — the semantic representation (SR) of a sentence. “Semantics” is understood not in the loose everyday usage which tacitly refers to word meanings, but in the technical sense which includes both lexical and logical values: a semantic representation is a logically structured set of concepts derived from rules of grammar and lexical meaning. For a string like Had I known that nothing (I did (would make any difference, . . .)), for instance, most of the SR would be logical form: tense, quantification, conditionality etc.

In speech, however, ostensibly “logical” words like and, but, since, although, if. . ., then, do not transparently encode logical values; interrogatives and imperatives are often not questions or orders (Grice 1989). As for “content” words, no line can be drawn between “basic” meaning and encyclopaedic, conventionalised and con-textualised meaning (see e.g. Fillmore 1982). Linguistics has had to reject logical positivism and recognise communicative and contextual factors in speech exchange: the SR is incomplete in both informational and communicational terms (Sperber and Wilson 1986; Garnham 1987; Grice 1989; Searle 1992, and others). Grice proposed a set of tacit conventions to explain how meaning is derived by hearers. Austin (1962) identified illocutionary force as an independent characteristic of all spoken utterances, and Searle developed this “speech-act” theory into a theory of intentionality.

Ur Robin Setton, ”Meaning assembly in simultaneous interpretation” (1998), cit. ur The Interpreting Studies Reader, s. 180.

*Är termen myntad av idéns fiender, som Wikipedia hävdar?