Kom till min grav med klar och solig panna
2 november 2007
Hafiz (Hafis, Hafez, ca 1320–1390) ligger begravd i Shiraz, där han också levde. Erik Blomberg har tolkat — synnerligen fritt, verkar det som — en bit av den ghazal av poetens egen hand som är inskriven på hans gravsten (nr. 43).
Kom till min grav med klar och solig panna,
med bägare i handen och en visa
om världens lycka, kom och drick mig till.
Då skall din gamle dryckesbroder lyfta
sig lätt ur jorden, glad i ljuset träda
och dricka ur den bägare du bringar.
Och i din sång om jordens lust och lycka
han stämmer in – och dansar, dansar hänförd
en rusig vindans på sin egen grav.
Ur Anders Österling (red.), All världens lyrik: Dikter från främmande språk i svensk tolkning (Bonniers, 1959).
Erik Blomberg
Gertrude Bell har översatt hela ghazalen till engelska (Poems from the Divan of Hafiz, translated by Gertrude Lowthian Bell, London: W. Heinemann, 1897, 1928).
WHERE are the tidings of union? that I may arise–
Forth from the dust I will rise up to welcome thee!
My soul, like a homing bird, yearning for Paradise,
Shall arise and soar, from the snares of the world set free.
When the voice of thy love shall call me to be thy slave,
I shall rise to a greater far than the mastery
Of life and the living, time and the mortal span:
Pour down, oh Lord! from the clouds of thy guiding grace.
The rain of a mercy that quickeneth on my grave,
Before, like dust that the wind bears from place to place,
I arise and flee beyond the knowledge of man.
When to my grave thou turnest thy blessed feet,
Wine and the lute thou shalt bring in thine hand to me,
Thy voice shall ring through the folds of my winding-sheet,
And I will arise and dance to thy minstrelsy.
Though I be old, clasp me one night to thy breast,
And I, when the dawn shall come to awaken me,
With the flush of youth on my cheek from thy bosom will rise.
Rise up! let mine eyes delight in thy stately grace!
Thou art the goal to which all men’s endeavour has pressed,
And thou the idol of Hafiz’ worship; thy face
From the world and life shall bid him come forth and arise!
Gertrude Bell
Apropå sufismen och Hafiz-receptionen i Väst av flera mer eller mindre begåvade poeter skulle man kunna anföra en intressant passage i Martin Lings anmälan av Frithjof Schuons verk Sufism: Veil and Quintessence.
»Although it could be said that every esoterism in the full sense of the word is universal, there are none the less affinities to be considered. Sufism, as the last esoterism of this cycle of time, cannot fail to have a certain temporal affinity with men of today. But there is also a racial factor to be considered, for although Sufism has become widely operative amongst yellow and black race communities, it cannot be said to owe them any of its basic characteristics. Paradoxically this does not prevent it from being in fact more easily accesible to some sectors of these races than it is to the modern Westerner. But that has nothing to do with racial affinity; it is merely that the communities in question are less firmly rooted in the totally profane and therefore anti-esoteric civilization that dominates the West. The fact remains that Sufism is an esoterism of the white race, if it be permissible to say such a thing; and herein lies one of the reasons why this book is of vital importance; for although the double claim of Sufism is bound, in the nature of things, to remain entirely virtual for the vast majority of Westerners now living, it is urgent that all outward and as it were accidental barriers between it and the West should be eliminated. Because of these ‘veils’ a man might say: ‘Sufism is not for me’, when it might be the very thing he needed most of all.«
(Appendix A i Martin Lings, The Eleventh Hour: The Spiritual Crisis of the Modern World in the Light of Tradition and Prophecy)
Denna kommentar fastnade tyvärr i spam-filtret och upptäcktes inte förrän nu.
För att återknyta till ditt senaste inlägg (5 dec): har du tänkt på, att det förtappade faustiska Västerlandet har utvecklat en exakt antipolär motsvarighet till esoterikern, den invigde: nämligen den s.k. outsidern — den trolöse — den i ordets sanna bemärkelse exoteriske, stående utanför all trosgemenskap och all annan gemenskap. Det är den orden, som Västerlandet erbjuder, den flyktväg som står till förfogande, inte till något, bara från.
Att det är underjordiska krafter med i spelet är kanske riktigt, läs t.ex. Baudelaire eller Ernst Jüngers tidiga skrifter. Men är det så enkelt att det ktoniska alltid representerar det onda och det himmelska det goda.
Jo, vi befinner oss onekligen i en centrifugal rörelse som fragmentariserar alla sanna gemenskaper. Det är väl denna situation som Evola fått för sig att differentierade naturer skall kunna bemästra och så att säga bejaka genom att “rida tigern”…
Krafterna är kanske inte underjordiska men onekligen undermänskliga, eftersom de endast manifesterar det lägsta i det mänskliga naturen. Frågan om att träda i förbund med det Transcendenta handlar inte så mycket om gott och ont (som är en dualism i det relativas horinsontella domän), utan snarare om det Absoluta kontra det relativa, d v s att människan erbjuds en möjlighet att — redan här och nu — att kunna undkomma att fängslas av formvärlden (det förgängliga och det jordiska). Som Simone Weil skriver:
»Mystik det är att försätta sig till en annan sfär, bortom den, där gott och ont utkämpar sin strid; det sker genom själens förening med det absolut goda. Det absolut goda är — fastän dess förebild och princip — något annat än det goda, som utgör det ondas motsats och korrelat.”
Jag har fått intrycket att Evola ofta ställer det solara mot det lunära istället för att se dem som komplementära. Genom att inte erkänna Uppenbarelsernas giltighet förlorar han kontakten med det Absoluta som skulle kunna transcendera och hela dualismen. Guénon har ju kritiserat honom för att begränsas av sin kshatriya-revolt.
Jag har faktiskt inte läst Julius Evola, bara om honom. Hans boktitlar ter sig på gränsen till operettartade idag, men så är det med så mycket allvarligt syftande skrift.
Apropå oren hand: Kan man möjligen i Blombergs omdiktning ana en antydan av materialism och nihilism som inte finns i originalet, jag tänker på betonandet av det jordiskt sensuella och i det utelaborerat absurda i den dödes dans och dryckenskap?
Jag ser nu att Blombergs översättning, ursprungligen publicerad i en samling 1921, är efter Hans Bethges tyska version från 1910. Jag kan tillägga att jag i skrivande stund (och inte heller nu) hade tillgång till någon av de två färska svenska översättningarna av Hafiz.
Tackar och bugar för de uppskattande orden om Cafét!
Jo, jag är benägen att instämma i din bedömning av Blombergs omdiktning (det var delvis detta jag lätt antydde med formuleringen “mer eller _mindre_ begåvade poeter”). Hafiz lyrik är inte främmande för berusning och sensualism, utan bjuder snarare med sin tvetydighet in till profan-hedonistiska tolkningar likt Blombergs, så det är han knappast ensam om.
Ghazalen i Ashk Dahléns översättning har titeln Var är föreningens tecken? I mitt tycke har den en enkel koncentrerad pregnans som kontrasterar mot Bells mer utbroderande högtidlighet. Den lyder som följer:
Var är föreningens tecken så jag kan lyfta min blick
och slå följe med härfågeln över världens djup?
Om Du kallar mig till Dig att vara kärlekens tjänare
skall jag resa mig över livets och dödens riken.
O Gud, låt Himlens höljen skänka vägledning
innan min kropp lagt sig och ruttnar till stoft.
Om du knackar på min grav med vin och luta
skall jag dansa upp ur jordens sköte till din visa!
Om du omfamnar min kropp i mörkrets dvala
skall jag vakna i ungdomens morgonstund!
O skönhet! Kom och rör dig i dans inför min ögon!
Världen har lämnat Hafiz och fjärran är dess larm!
Tack för de verserna. Ja, det är en större friskhet och klarhet där än i Bells viktorianska quatriner.
Själv tycker jag att Blombergs jambiska omdiktning är vacker, om än respektlös.
Jo, titeln är fantastisk.