Bra och intressant artikel i TLS om de gamla grekerna och pengar (tips från Errata). Richard Seaford är en av de bästa engelska filologerna; han har även gett ut en kommenterad utgåva av det enda bevarade grekiska satyrspelet, Euripides Cyklopen, samt, ser jag nu, en monografi häromåret om Dionysos.
Artikelns ämne föranleder hursomhelst en översättning av det andra isthmiska odets början.
*
Männen fordom, Thrasyboulos, de som besteg
de gyllenkrönta musornas vagn med sin frejdade lyra:
de sköt lätta honungsljudande sånger från bågen om pojkar,
de sköna, som nått den ljuva sommarmognad vars frukter
tillkommer kärleksgudinnan på hennes rika tron.
Ty musan var inte vinningslysten då, eller yrkeskvinna.
Och ljuva, mjukt ljudande sånger såldes ej av honungsröstade Terpsichore
med försilvrade skal.
Men nu är argiverns ord det som närmast träffar sanningen:
Pengar, pengar är mannen:
vilket han sade när han förlorat ägor och vänner.
*
Οἱ μὲν πάλαι, ὦ Θρασύβουλε,
φῶτες, οἳ χρυσαμπύκων
ἐς δίφρον Μοισᾶν ἔβαι-
νον κλυτᾷ φόρμιγγι συναντόμενοι,
ῥίμφα παιδείους ἐτόξευον μελιγάρυας ὕμνους,
ὅστις ἐὼν καλὸς εἶχεν Ἀφροδίτας
εὐθρόνου μνάστειραν ἁδίσταν ὀπώραν.
ἁ Μοῖσα γὰρ οὐ φιλοκερδής
πω τότ’ ἦν οὐδ’ ἐργάτις·
οὐδ’ ἐπέρναντο γλυκεῖ-
αι μελιφθόγγου ποτὶ Τερψιχόρας
ἀργυρωθεῖσαι πρόσωπα μαλθακόφωνοι ἀοιδαί.
νῦν δ’ ἐφίητι <τὸ> τὠργείου φυλάξαι
ῥῆμ’ ἀλαθείας < ⏑ – > ἄγχιστα βαῖνον,
χρήματα χρήματ’ ἀνήρ
ὃς φᾶ κτεάνων θ’ ἅμα λειφθεὶς καὶ φίλων.
*
Det är otypiskt för Pindaros att på detta sätt romantisera en poesi för att den inte skulle vara ”vinningslysten” (φιλοκερδής) eller ”yrkesutövande” (ἐργάτις). Han skämdes ju inte själv för att ta rejält med betalt, diktar till och med om det: jag tänker t.ex. på slutet av det tredje pythiska,
Om guden sträcker mig yppig rikedom,
hoppas jag framgent ära finna, etc.
Hur ska man då förstå inledningen till det andra isthmiska? Om man läser noga mellan raderna med en bit fantasi kan man tänka sig ett annat budskap. Lätta (ῥίμφα) är nyckelordet. Forna dagars poeter skrev lätta sånger, kärlekssånger: Pindaros tänker på de arkaiska skalderna, Anakreon, Alkaios, Ibykos och kanske även Archilochos och Sapfo vilka visserligen föredrog flickor, men παιδείους ὕμνους hos Pindaros kan med lite god vilja läsas som ”sånger om pojkar och flickor” (jfr Kratinos fr. 258, Eupolis fr. 327, LSJ παιδικός III 2 a). Dessa arkaiska poeter tog inte betalt, tänkte sig Pindaros — pengar uppfanns som Seaford påpekade först i början av femhundratalet f.Kr. (Nu var det väl i och för sig så att en del av de här poeterna tog betalt på sitt sätt, Anakreon vistades t.ex. vid furstehov i den grekiska övärlden och åt och drack och tog för sig av både det ena och det andra, i utbyte mot sånger och underhållning får man förmoda. Sapfo och Alkaios var möjligen ekonomiskt oberoende aristokrater. Men τόπου χάριν, för argumentets skull, får man ju ibland tillåta sig att snygga till verkligheten så att den stämmer med den önskvärda kartan.) Hursomhelst: dessa lätta kärlekssånger, utan silverne skal (ἀργυρωθεῖσαι πρόσωπα), det är inte beröm det är frågan om när en sådan beskrivning kommer från Pindaros. Pindaros skrev nämligen tunga dikter, gravallvarliga mytologiska, gnomiskt-moraliska körverk. Skriver Pindaros sånger om pojkar så är de inte lätta, utan moraliskt uppfordrande, av skönhetslidelse djärvt metaforiska, och tunga som goda knivar. παιδείους, det epitet Pindaros sätter på de forna skaldernas sånger, är också mångtydigt: här förstås främst sånger ”om barn” (som uppnått den sommarmognad etc.); men ordagrant betyder adjektivet ”barnslig” eller ”med avseende på uppfostran”. Den senare bibetydelsen ges emfas av att Pindaros valt en ovanlig form av adjektivet besläktad med παιδεία istället för det normala παιδικός. Kanske antyds det därmed även att dessa tidiga skalders dikter ur Pindaros’ perspektiv var skoldikter, alster från den grekiska poesins läroverk, och att man först nu, i och med honom, har uppnått den riktiga mognaden. (Och följaktligen kan tillåta sig att begära vuxenanpassad, professionell ersättning.)
Inledningen till det andra isthmiska kan därmed snarare än pietetsfull reverens för de gamle förstås som en ironisk pik till uppdragsgivaren (tilltalad direkt i första versen), som förmodligen inte hade råd att betala så mycket. Dikten är i sin helhet bara 48 versrader lång — att jämföra med de olympiska och pythiska sångerna som ofta är över hundra rader, det fjärde pytiska trehundra. Men ett silvermynt är ett silvermynt, och vi kan jämföra med vandringshistorien om Pindaros föregångare Simonides, som Aristoteles återger (Rhet. 1405b):
När segraren i mulornas kapplöpning försökte ge Simonides för lite betalt, sade han att han inte ville dikta, då han vore förolämpad över att behöva dikta om halvåsnor. Men när han gav tillräckligt, diktade Simonides:
*
P.S.: inte en helt originell idé ser jag nu, efter att ha studerat Verdenius’ kommentar till det andra isthmiska. De mer cyniska filologerna antar emellertid att Pindaros tigger pengar, snarare än ironiserar över sin klients brister.
Kommunismens sånger: Auden, Brecht och Maurer
27 maj 2009
W. H. Audens versioner av sovjetiska sånger till LENIN (Audens versalisering) kunde man relatera till en utförligare diskussion om poeten som yrkesman, om Pindaros’ brödskriverier, om poesiöversättarens — ännu mer än prosaöversättarens — uppdrag att uttrycka de mest befängda, eller iallafall främmande, sentiment med samma värme och övertygelse som källtexten förespeglar. Jag publicerar istället ett inlägg med besläktat tema som har samlat damm ett tag.
*
Vi påminner oss om Brechts ”Vid läsningen av en sovjetisk bok”. Den feminina Volgan personifierades där; de sovjetiska ansträngingarna med dammbygge och konstbevattning apostroferades. Ur konstnärlig synvinkel gjorde Brecht klokt i att anlägga ett tredjepartsperspektiv i dikten, låta det socialistiskt heroiska silas genom sitt beprövade verklighetsfilter. Die Wolga, lese ich, zu bezwingen / Wird keine leichte Aufgabe sein, u.s.w.
Kanhända irriterade dock denna markerade distans en eller annan partifunktionär i Berlin eller Moskva. Kanske fick därför Georg Maurer i uppdrag att visa hur en verkligt heroiskt-socialistisk älvutbyggnadsdikt ska se ut. Sovjetunionen hade ju fler floder än Volgan. 1954, året efter att ”Bei der Lektüre eines sowjetischen Buches” och några andra av av Brechts Buckower Elegien publicerats i tidskriften Sinn und Form, kommer Maurers ”Flüsse”, oklart var, men den trycktes även i hans samling Die Elemente (1955). 1959 publiceras båda dikterna i boken Wir, unsere Zeit (vol. 1), en antologi med lyrik från den Tyska Demokratiska Republikens första tio år.
På Mauerparkmarknaden inhandlades en solig sommardag för några år sedan ett exemplar av denna antologi för en euro (bokpriser bör ligga däromkring tycker jag). Brecht och en del av Christa Wolfs förord har citerats tidigare. Här är alltså ett av Georg Maurers bidrag: Hölderlins Rhein galore, och det socialistiska projektets moderna hjälte, ingenjör Davidov, med tavelkrita i hand:
Floder
Kommande från bergen dånar
Jenisej först mot porten.
Den mångtusenåriga vägen spärrar
dammen för floden.
Stark som en tyglad häst med sin vilda man
störtar han nu över stäppen till brodern, Ob
för att klaga.
Likt ett tvåspann ilar nu båda
till det isande havet, den gamla vännen
(från långt före människotid).
Dånande slår deras hovar återigen på en port.
Skummande stegrar sig Irtysj där, den tredje
mot väggen.
De vita manarna slår ej över muren.
Mot tajgan trängs
flodernas böjda nackar,
alla tre ropar
efter tundrornas gräs, efter kärren,
men deras rasande längtan slås tillbaka
och svallar mot havet,
aldrig skådat i Sibiriens havslösa mitt.
Och de störtar tillbaka åt söder, kapplöpningsbanan.
Turgai-klipporna vittrar och lösgörs från
sin urgamla vakttjänst,
släpper de drivande genom.
Mot Aralsjön störtar de,
de en gång fria, gudalika,
nu tämjda och människors
vilja fullföljande.
Under hovarna smackar Karakum-öknen.
De rullande vågorna, de välsignande, tusenhovade
bringar de ljusa citronerna, den mörka kakaofrukten,
den skimrande säden, det bedårande vinet. –
Så står Davidov, ingenjör,
med kritan i hand
framför tavlan i den stora hörsalen
vid Institutet för Energi
borta i Moskva och skisserar den härliga drömmen.
Men i de drömmandes öron
svarar redan ekot
av sprängda klippor och ropet hör
den väckta epoken!
http://en.wikipedia.org/wiki/Yenisei_River
http://en.wikipedia.org/wiki/Ob_River
http://en.wikipedia.org/wiki/Irtysh_River
Venanzio har redan tipsat om det, och Malte Persson, och Latinbloggen: professor emeritus Staffan Fogelmarks sjuttio sidor långa recension av Björkesons Pindaros. Några ord kan kanske tilläggas om tidskriften Text i Uppsala, där recensionen publicerades. Det är ett mindre känt svenskt akademiskt periodicum som utkommer (synnerligen) oregelbundet med bokanmälningar och självständiga studier inom bok- och textrelaterade ämnen. Det kan beskrivas ungefär som ett organ för den kompromissovilliga lärdomsaristokratins sista företrädare. På förläggarens hemsida på Bokbörsen sägs de första sex volymerna (à fyra häften vardera) ha
… bidrag av redaktören [Rolf E. DuRietz] samt av Fredson Bowers, Andrew Cairncross, Staffan Fogelmark, Anders Ollfors, Anders Burius, Allan Ranius, Arne Bergstrand, Bengt Löfstedt, Thomas Anderberg, Bengt Erik Rydén, Per-Erik Lindahl, Casey Clabough, Torgrim Hannås m.fl., huvudsakligen inom ämnena bibliografi, bokvetenskap, bokhistoria, textkritik, biblioteksväsen, lärdomshistoria, personhistoria m.m., ofta med samhällskritisk vinkling.
På baksidan av det särtryck av recensionen jag har i min ägo finns följande information om priser och beställning:
Vidare kan nämnas att recensentens uppdrag som opponent vid Jesper Svenbros disputation har vunnit ryktbarhet i vissa kretsar. Staffan har läst Pindaros, på grekiska, många gånger i sitt liv, och vet, liksom Proust, att detaljer är värda att ta på allvar, har signifikans, ja att det är detaljerna som gör konstverket.
Då jag själv gav mig på det tredje pythiska odet för ett tag sedan, ska jag citera några av anmärkningarna rörande denna dikt – även min översättning drabbas indirekt av en del kritik (förutom att jag har gjorts uppmärksam på en och annan pinsam felöversättning). Länkar till de berörda passagerna i min översättning har lagts till.
Sidangivelserna före citaten hänvisar till Text: Svensk tidskrift för bibliografi, vol. 7 (häfte 2, 2009). Siffrorna inom hakparenteser hänvisar till Björkesons sidnummer. I de flesta av de citerade fallen håller jag med om Fogelmarks kritik; vid något tillfälle anmäler jag avvikande mening.
s. 79:
IB tycks använda patronymika som ett arkaiserande stilmedel. Detta är fullt acceptabelt i episk stil men ger inte en rättvisande bild av Pindaros’ språk som förvisso ibland kan vara homeriserande i andan men sällan i språket: ”det svarta skeppet” är en frekvent homerisk fras, men i Pindaros’ poetiska flotta om drygt 20 fartyg finns inte ett enda som är svart; ”den svarta jorden” är lika högfrekvent hos Homeros, men av drygt 30 fall hos Pindaros finns åter igen inte ett enda som är svart. Patronymika förekommer hos Pindaros men är ej talrika och är huvudsakligen begränsade till några få mytologiska namn, bland vilka Kroniden för Kronos’ son Zeus intar tätplatsen. Dessutom bör man erinra sig att patronymika inte är ett normalt inslag i svensk lyrik och att det därför kan låta preciöst och onaturligt eller rent av löjligt när de används. (Som vanligt markeras det kritiska ordet med kursiv.)
[100] P.3.1-4 ”Anstår det min tunga att uttala en bön / som nog är allas, då skulle jag önska att Filyriden Cheiron, / Ouraniden Kronos’ hädangångne, / mäktige son ännu levde och härskade…”.
”Filyriden Cheiron” och ”Ouraniden Kronos” blir rent av för mycket av det goda, i synnerhet som de står i juxtaposition; hos Pindaros däremot står Filyriden i vers 1 och Ouraniden i vers 4. På svenska blir uttrycket tungt och klumpigt i stället för elegant som hos Pindaros. Mycket bättre hade varit ”Cheiron, Filyras son” och ”sonen till Kronos, vars far var Himmelen”.
Under rubriken ”Pindaros’ stil”:
s. 102–103:
För Pindaros’ stränga stil är all vulgaritet främmande. Icke desto mindre drabbas vi fyra (4!) gånger av prosaordet ”samlag”, vilket är fullständigt otänkbart i hög lyrik, och sex (6!) gånger ”låg med” (utom en gång alltid i tempus imperfekt, vilket ytterligare betonar det vulgära och skvallerartade). Endast en gång hejdar sig IB och väljer det neutrala och stilistiskt värdiga ”delade läger” ([101] P.3.26), och en gång, i Sigge Starks unkna pigromantiska anda, ”De gav sig åt varandra”, som om guden Apollons och jungfrun Kyrenes skira kärlekssaga hörde hemma i 1940-talets svenska drängkammare. Alldeles särskilt obehagligt är [101] P.3.31-2 ”Hennes gudlösa svek såg han [Apollon] och samlaget / med Eilatiden Ischys…”. I grekiskan finns inte en tillstymmelse till voyeristisk pornografi: det står helt enkelt att han ”fick kunskap om” (etc.).
Jag håller inte med i fråga om ”låg med” och ”samlag”, kanske p.g.a. en generationsskillnad. Dessa uttryck har faktiskt poetisk klang i mina öron; dels därför att det är ren och enkel svenska, dels därför att uttrycken har fått en arkaisk ton efter att i vardagsspråket ha ersatts med de mer tekniskt funktionella ”sex”, ”ha sex med”. — Jag hör möjligen till den första generationen som sade ”ha sex” utanför läkarmottagningen, och har på äldre dar återgått till ”ligga med” när ämnet (undantagsvis) kommer på tal. — Å andra sidan har jag noterat att generationerna under mig säger ”att få ligga”, alltså använder den intransitiva formen utan verbpartikel som synonym med ”ha samlag”.
”Dela läger med”, som Staffan föredrar, har däremot en närmast oskariansk klang i mina öron. (Men om vi finner att Lousie Glück har lyckats göra poesi av ”have sex with”, vart hamnar vi då, kan man undra?) Åter till Fogelmark:
s. 73
Passivum för aktivum
En översättare har givetvis frihet att ändra verbgenus i en mening om han anser att det krävs för att svenskan skall bli god. En icke uttalad förutsättning för en sådan förvandling är dock att ingenting av originalets pregnans går förlorad eller förvrängs… Vid översättning av grekisk prosa kan man kanske tycka att det inte spelar någon roll om handlingen uttrycks aktivt eller passivt … men när det gäller lyrik ligger saken annorlunda till, eftersom även den språkliga formen kan vara, och t.o.m. oftast är, i någon mening betydelsebärande. [...]
[102] P.3.40–1 ”Ej längre / fördrar mitt hjärta att min avkomma förgås…”
Eg. ”Ej längre kan jag uthärda i min själ att förgöra min egen avkomma…”.
Skillnaden mellan de två versionerna får sägas vara dramatisk.[103] P.3.63–6 ”Levde den vise Cheiron alltjämt i sin grotta / och min honungsljuva hymn kunde gjuta en trolldryck / i hans sinne skulle han helt visst lockas fostra / även nu åt tappra män en botare av febrig sjukdom…”.
Eg. ”[...] skulle jag förvisso ha övertalat honom att även nu tillhandahålla åt goda män en helare…”. Skillnaden mellan de två versionerna är inte lika dramatisk här, men den vaghet som vidlåder ”skulle han helt visst lockas fostra” skiljer sig inte lite från klarheten och kraften i det aktiva ”skulle jag förvisso ha övertalat honom”. Pindaros’ epinikier är fyllda av aktivitet som nästan alltid uttrycks i aktiva satser.
Här håller jag med, och har reviderat min översättning av vv. 40–41, utan att dock vara särskilt nöjd med den i dess nuvarande form.
Ett kapitel man särskilt noga ska lägga märke till i Staffans kritik är nog det som berör ”epitet” (s. 83 ff). Det är nämligen ett ämne där jag tror att han vet mer än de flesta nu levande filologer, i synnerhet beträffande färgepitet (jfr citatet från s. 79 ovan). Kapitlet är läsvärt även om man inte är intresserad av just kritiken av Björkeson, utan om sådant som till exempel form och färg på kvinnors ögon — ett av mina egna stora intressen, ska villigt erkännas: snedögda kvinnor på minoiska muraler, svartögda och koögda nymfer, klarögda gudinnor etc., och vissa grekiska adjektiv som förmedlar egenskaper hos kvinnooögon som inte kan uttryckas på något annat språk. Beträffande det tredje pythiska handlar kritiken dock om ett mindre upplyftande (men inte mindre poetiskt) ämne. Läs noga nu, för det här är en lektion i sensualismens poetik på högsta nivå, på gott och ont (mest ont):
s. 85
Alldeles speciella problem ger de poetiska färgepiteten. I de flesta fall är det meningslöst att försöka återge dem med någon form av exakthet, eftersom någon sådan inte avses i dikten. Generellt kan man säga att Homeros och Pindaros inte var intresserade av ett objekts fysiologiska färg, utan av dess poetiska färg. Några ställen hos IB förtjänar dock en kort kommentar. I P.3.48 [102] talas det om ”lemmar sårade av blänkande brons”, och i P.11.18 [155] talas det om Klytaimestras mord på Kassandra ”med glimmande brons”. I båda fallen handlar det alltså om vapen av brons, och IB:s val av epitet för att allmänt beskriva bronsvapnens utseende är goda. Problemet är bara att Pindaros inte beskriver deras utseende utan deras verkan och resultat: i båda fallen använder han adjektivet ”grå” (poliós), och det är varken den visuella eller den poetiska färgen hos brons, som vanligtvis framställs som ”röd, glänsande, skinande,” och liknande. Pindaros — poeten som beskriver kriget som ljuvt endast för dem som aldrig har prövat på det — har använt epitetet i metaforisk bemärkelse: ”hemsk, grym” eller liknande.
Till detta stycke hör en fotnot som jag inte kan låta bli att citera:
s. 85–86, n. 24
Pindaros använder samma adjektiv i metaforisk bemärkelse även i P.4.99 [112], om än med annan betydelse. Att attribut vid vapen hos Pindaros kan ha en metaforisk funktion med uttalat negativa förtecken visas även av [87] P.1.10 ”Sina vassa spjut lägger även en våldsam Ares åt sidan…” (nämligen inför musikens makt). Frånsett att spjut inte är ”vassa” (till skillnad från knivar och svärd) står det inte så i grekiskan: där beskrivs spjutspetsen tvärtom som ”grov, skrovlig” (trachýs). Spjut med så undermålig spets skulle alltså självaste Ares … gå omkring och släpa på? … Nej, adjektivet har givetvis metaforisk innebörd och syftar på vapnets effekt, den olycka och det lidande spjutet åstadkommer; därför är spjutspetsen ”hemsk, förfärlig, bitter” etc. …
Men varför inte föra över denna metafor till svenska? Varför inte säga, när nu Pindaros säger det, att spjutspetsen är skrovlig? Med en sådan översättning skulle ju läsaren ges en möjlighet att börja förstå vad grekisk lyrik ytterst handlar om: nämligen om sinnenas värld. En skrovlig spjutspets i ljumsken är något annat än en ”hemsk” eller ”bitter” (och definitivt något annat än en vass). Men läs vidare i själva recensionen, t.ex. om positiva och negativa nyanser av svart.
Under rubriken ”En modest Pindaros” ges exempel på att Björkeson tonar ner Pindaros’ inte just så ödmjuka självberöm, t.ex.:
s. 108
[103] P.3.72–6 ”Om vid min ankomst jag kunnat bringa / tvåfaldig glädje — gyllne hälsa och en triumfsång … / hade jag nått honom som ett sken, mer ljusstarkt än himlens stjärnor / sen jag korsat det djupa havet.”
Orden riktar sig till fursten Hieron sedan han drabbats av sjukdom. Pindaros jämför sig och sin diktning här (om vi får tro IB) med skenet från himlens stjärnor som ju är allt annat än ljusstarka: som väl alla vet kan man inte ens läsa en dagstidning i skenet från himlens stjärnor (…). [...] Nej, … det står inte så i den grekiska texten som IB vill få oss att tro. Ty där finns inga ”himlens stjärnor”; där står ”(den) himmelska stjärnan”. Och vad det är för en stjärna vet väl alla: det är solen, den ljusstarkaste av alla himlakroppar! Att Pindaros här jämför sin dikt med solens ljus stod klart redan för antikens läsare (Drachmann, scholion P.3.134a).
s. 109
[105] P.3.110-2 ”Kanske en gud unnar mig lyx och rikedom / men mitt hopp för eftervärlden / är att ha vunnit ett lysande namn.”
Det ord som IB översätter ”eftervärlden” betyder bara ”framgent, hädanefter” och avser Pindaros’ egen livstid. Dessutom har IB missförstått det relativa tidsvärdet hos aoristinfinitiven (heurésthai) och översätter den ”att ha vunnit”, som om infinitiven vore en augmenterad form. Men infinitiven är ju en augmentlös aoristform och saknar därmed tidsaspekt och kan syfta på vilken tid som helst: här är infinitiven styrd av ’hoppas’ (”mitt hopp”) och syftar därmed på framtiden: ”om guden skulle förläna mig ljuv rikedom hyser jag förhoppning om att framgent förvisso vinna stor berömmelse.”*
[105] P.3.114–5 ”Förtjänstfullheten varar / i berömda sånger. Men få blir besjungna.
Eg. ”Stordåd lever vidare i ryktbara sånger. Men för få är detta lätt att åstadkomma.” Varför IB:s översättning av andra meningen skiljer sig så från det grekiska originalet vet jag inte, ty det är inte fråga om någon komplicerad grekiska. Pindaros’ formulering är dubbeltydig: i första hand säger orden att det är svårt för de flesta att prestera en så hög grad av excellens att den blir föremål för sång, men samtidigt antyder Pindaros, som så ofta, sin egen avgörande roll i sammanhanget: det är han som ”i ryktbara sånger” kan göra segraren i hans demonstrerade excellens odödlig — och för Pindaros är detta lätt att åstadkomma.
*”Förvisso” får översätta den modala partikeln (ken) som IB förbigått; jfr Bowra.
Under rubriken ”Ordval”:
s. 90
[103] P.3.81–3 ”’För varje gott ting tilldelar oss de odödliga / två onda.’ Dem kan oförnuftiga ej bära värdigt, bara de ädla som öppet / endast visar upp det goda.”
Rent syntaktiskt är IB:s översättning fullt möjlig, men med kännedom om grekernas sätt att tänka och Pindaros’ sätt att uttrycka sig vågar jag hävda att ”dem” rätteligen bör bytas ut mot ”det”. Ty det är inte de två ospecificerade individuella onda tingen som ”oförnuftiga” ej kan bära — det vore smått och ointressant — utan givetvis själva idén, den högre ordningen: att det är så, att för varje gott ting tvingas vi acceptera två onda. (Med all aktning för IB:s översättning kan jag ändå inte ¨låta bli att sakna Emil Zilliacus’ formulering av de två sista raderna: ”Dårarna kunna ej bära detta värdigt, / men den ädle vänder den ljusa sidan ut” [Choros, 124].)
Zilliacus’ översättning påminner förresten inte så lite om Vilhelm Ekelunds, som vi citerade här.
Vi kan också nämna att recensionen ger ett försvar för Jesper Svenbros översättning av det sapfiska poikilothronos Aphrodite, som jag hade besvär med tidigare — detta på s. 99–100 i samband med en diskussion av O.2.22 (”Så skedde med Kadmos’ vackert tronande döttrar som plågats grymt…”, IB).
Eftersom Venanzio uttryckte en del harm över recensionen passar det kanske att avsluta med recensentens egen korta apologi på slutet:
s. 130
Slutligen: det finns två skäl till att min granskning har blivit ganska noggrann (men långt ifrån fullständig). Det ena är att det gäller en grekisk lyrisk text där varje ords valör är av vikt och måste vägas på guldvåg, om rätt betydelse och rätt nyans skall komma fram. En översättning av en grekisk prosaförfattare kräver inte alls samma akribi.
Det andra är att varje översättare av ett antikt litterärt verk till svenska borde ha rätt att få sitt arbete granskat i en seriös publikation och av en sakkunnig granskare. Det har varit min ambition att efter bästa förmåga fullgöra den plikt som svensk humaniora har mot Ingvar Björkeson.
Kristian Lundberg:
. . .
April är vansinne och det som jag älskar
är den här dagen när den arbetar i oss,
när den tar makt över mig och låter oss
bli fria från varandra.
Vinden slår genom vägarna: pilträd,
skakar ner fåglarna mot marken,
som äpplen bortrullade, tunga av höst.
Och jag som går omkring i det väldiga
rummet slår händerna mot varandra och drömmer
en gång av ljus, borrad genom skallens
mörkare ben.
. . .
*
. . . september
brinner som som en röd lampa i parken och du
är inte på väg genom en dunge av hopp med
händerna lysande.
Det är inte strid jag söker
utan det är den som befaller mig.
Du är också en människa.
Du är halvt sovande
på en bänk här i kvarteret: inte förnekar
du oss: ”Se, jag blev ren!”
. . .
Ur Om natten blir handen ett skepp av ljus (1999), utgallrad från ett stadsbibliotek (de har ytterligare ett exemplar) och såld för en tia till en fattig (nåja, enl. OECD-standard fattig).
Två norska poeter
3 april 2009
– en kommentar.
Nordmannen
Mellan backar och berg längs med havet
där har nordmannen gjort sig ett hem,
där han själv sina tomtar har dikat
och själv byggt sina hus uppå dem.
Han såg ut på de steniga stränder;
det var ingen som där hade byggt.
”Låt oss röja och bygga oss gränder
och så äga med röjningen tryggt.”
Han såg ut på det böljande havet;
det var ruskigt att ligga utpå.
Men i djupet där lekte det fiskar
och den leken, den ville han nå.
Framåt vintern det hände han tänkte:
vore jag i ett varmare land!
Men när vårsol i backarna blänkte
fick han lust efter hembygdens strand.
Och när liderna grönskar som hagar
och när blommorna dignar från strå
och när nätter är ljusa som dagar
ingen skönare plats står att få.
http://nn.wikipedia.org/wiki/Nordmannen
Ingen vet vem han är innan han
har sett sin Fylgja.
Hallfred Vandrädaskald
dog i öppen båt på havet;
men innan hans ögon brast, såg
han sin Fylgja.
Jag vill också dö
i öppen båt på havet.
Stolt och hög
skall min Fylgja
komma över vågorna
brynjeklädd i min sista stund.
Med ett barskt leende skall hon se mig i ögonen.
Lögn, ondska, missunsamhet, allt svagt i mig
skall smälta som vax i eld,
och som ett knivskarpt skär genom sjön
skall själva min egenart blänka våt
i en enda outsäglig ödestung sekund.
En smäll
och räven satt fast i saxen.
Ett djur i nöd ber inte till Gud?
Inte till Gud, nej.
Men den yttersta samling
av slughet och vilja
och nerver och muskler
är en bön.
Först plågades han länge.
Så drog han en eldring
om resten av sitt liv,
låste tänderna, bet av
sig foten.
Sedan var han
mer koncentrerad räv
än andra rävar.
Vilt och ont var hans liv i eldringen,
ringa hans jakt,
kort hans nya jägarpass.
Men ut ur hans innersta rävhåg
växte en tänkt tass
och sättet han tog sig fram på
innan han slutligen kröp ner i jorden för gott
var hans och ingen annans.
”Stagnelius, Atterbom, Tegnér och Geijer”
24 februari 2009
Louise Glück
20 december 2008
The axiom is that the mark of poetic intelligence or vocation is passion for language, which is thought to mean delirious response to language’s smallest communicative unit: to the word. The poet is supposed to be the person who can’t get enough of words like “incarnadine.” This was not my experience. From the time, at four or five or six, I first started reading poems, first thought of the poets I read as my companions, my predecessors – from the beginning I preferred the simplest vocabulary. What fascinated me were the possibilities of context. What I responded to, on the page, was the way a poem could liberate, by means of a word’s setting, through subtleties of timing, of pacing, that word’s full and surprising range of meaning. It seemed to me that simple language best suited this enterprise; such language, in being generic, is likely to contain the greatest and most dramatic variety of meaning within individual words. I liked scale, but I liked it invisible. I loved those poems that seemed so small on the page but that swelled in the mind; I didn’t like the windy, dwindling kind. Not surprisingly, the sort of sentence I was drawn to, which reflected these tastes and native habit of mind, was paradox, which has the added advantage of nicely rescuing the dogmatic nature from a too moralizing rhetoric.
http://www.english.uiuc.edu/maps/poets/g_l/gluck/simple.htm
http://en.wikipedia.org/wiki/Louise_Glück
http://poetry-chaikhana.com/Forum/viewtopic.php?t=7669
http://en.wikipedia.org/wiki/Averno_(poetry)
http://www.english.illinois.edu/maps/poets/g_l/gluck/online.htm
Sapfo 8
18 november 2008
. . .
[ ]
[ ]
[ ]Atthis, di[ ]
[ ]moln[ ]
. . .
. . .
[ – ⏑ – ]ν[ ]ο [ – ⏑ ⏑ – ⏑ – – ]
[ – ⏑ ]ὰμφ[ x – ⏑ ⏑ – ⏑ – – ]
[ – ⏑ Ἄ]τθι· σο[ ⏑ ⏑ – ⏑ – – ]
[ – ] νέφ[ ⏑ – – ]
. . .
Varken textspillrornas position i det metriska schemat eller något av ordens identitet är med säkerhet fastställda. En hygglig sannolikhet föreligger dock för ”Atthis” (Ἄ]τθι, vokativ) och ”moln”.
Atthis, en av Sapfos favoriter, återkommer vi till; här kan det räcka med att citera ur Sudas artikel om Sapfo:
Hennes flickvänner och vänninor var tre: Atthis, Telesippa och Megara. Gentemot dessa drog hon på sig en anklagelse för skamfull kärlek.
*
Korsordslösardriften tog överhanden igen, och jag har fyllt ut luckorna. Lite behagligare blev det den här gången (jfr Sapfo 3), åtminstone den svenska versionen.
[ἆδυ μὲ]ν [τ]ὸ [κάλλος ἴδην φιλάων]
[ὤστε π]ὰμ φ[άεννον ἐν ὠράνοισιν]
[ἄστρον, Ἄ]τθι· σὸ[ν δὲ πρόσωπον ἐλλάμ-]
[πει] νεφ[έλαισι.]
Ljuv är vänners skönhet att skåda, såsom
himlens varje lysande stjärnas strålglans,
Atthis: men ditt ansikte lyser genom
skyarna, molnen.
Sapfo 7
18 november 2008
[ ]
[ ]¹
[ ]befaller: ty ej [ ]
[ ]
[ ]dräpa, råhet[ ]²
[ ] sådan som unga
[ ] vän[ ]
[ ]
. . .
. . .
[ – ⏑ – x – ⏑ ⏑ – ⏑ – – ]
[ – ⏑ ](κ)ασ(φ)[ x – ⏑ ⏑ – ⏑ – – ]¹
[ – ⏑ – x ]κην κέ[λε]τ’· οὐ γὰ[ρ – – ]
[ – ⏑ ⏑ – ]αις
[ – ⏑ – ]κάνην ἀγ[ε]ρωχία[ – ]²
[ – ⏑ – x –]μμεν ὄαν νέοισι[ν]³
[ – ⏑ – x ]αν φ[ι]λ[ ⏑ – ⏑ – – ]
[ – ⏑ ⏑ – ]μὰ³
. . .
Fotnoter:
1) I andra raden fyller vissa utgivare ut inledningen till Δωρί]χας, alltså namnet Doricha i genitiv (se fragment 5). Den bokstav man tolkar som χ kunde dock lika gärna (hellre?) vara κ, vilket medger t.ex. κάκας eller Δίκας (genitiv av ”usel”, ”Dika”).
2) ”Dräpa”, κάνην, är osäkert, kan vara en del av ett längre ord, möjligen ἰ]κάνην, ”komma” (Lobel–Page), även om detta ords första stavelse då på ett onormalt sätt skulle vara lång.
3) Rad 6: ὄαν är en annars ej belagd form av οἵαν. Rad 8: ]μὰ anges som lång stavelse och har grav accent i papyrusen; tillsammans med en randanteckning το som verkar ange genus neutrum (?) mystifierar detta saken bortom min förmåga.
Wår swänske Milton
18 november 2008
Urban Hjärne, ur tragedin Rosimunda
Andra Inträde.
CUNIMUNDI Hampn (kommer uppstigandes uur jorden, medh brinnande fackel och sina swepekläder.)
Från den skräckliga Phlegetons beswärliga wåning,
Fråån den willande, stygga, bedröfflig’, ofaanlige, swarte,
Faaslige, grääslige, snööd, och diup’ obegrijplige mörksens
Grundlösa, grunftiga håhl, och altförskreckliga plåghrum,
Der intet annat hörs än ijdel klagan och ållan,
Dädan kommer iag Cunimundus å nyo i werlden.
*
*
